Det blev en riktig kanonkväll på Piren igår! Jack Vreeswijk och Love Tholin gjorde ett kanongig, och det gjorde faktiskt även jag. En sån där kväll när det känns som att rösten och händerna arbetar självständigt, och jag själv kan ägna mig åt annat. Nästan. Helt suveränt när man kan köra visor på en stimmig krog. Det är där den svenska visan ska husera. Den lever annars ett alldeles för skyddat liv, på visfestivaler och andra evenemang. Det är inget fel, i och för sig, på pensionärer med filtar och kaffekorgar, men det blir liksom inte så dynamiskt, levande eller utvecklande. Men det är min personliga åsikt. Och det behöver ju heller inte finnas en konflikt eller ett motsatsförhållande mellan de olika scenerna.