Efetr 46 år börjar jag förstå vem jag är; en vinpimplande musikälskande, skönsjungande gråtmild figur med dålig självkänsla, men som ändå trivs ganska bra med livet. Och så länge vinpimplandet stannar vid en, högst två da´r i veckan så må det vara hänt; inget tyder på att det ska öka, för jag sköter mina åtaganden och mitt jobb. Värre är väl, att trots att min vänkkrets och omgivningen hävdar att jag är en djävul på att spela och sjunga, så lär jag aldrig tro dem. Kanske i nästa liv?